Beths Blogg

TIRED. Jag skall som sagt var inte sluta blogga, haha. Men okej, jag har haft svårt att hitta inspiration. Det har dock ingenting att göra med varför jag varit borta de senaste dagarna, jag har fortfarande idéer menar jag :P

I onsdags spydde jag för första gången på tio år. Kanske är sådär intressant för er att läsa om, men det var verkligen ingen kul grej. Och jag svär på att det är en upplevelse som skiljer sig till tusen mellan de som spyr just var 10:e år, och kanske 2 gånger per år. Jag har ingen matlust, är utmattad, snurrig. Och dessutom svimmade jag för första gången. Så det är därför jag inte vart vid bloggen. Har legat i soffan halvdöd, och planerar att snart återgå dit, tror jag. Känner jag.
     Men, jag loggade in och möts av tidernas längsta kommentar, tror jag. Den mest inspirerande på år och dagar. Den mest peppande. Så jag måste säga tack, och även publicera den. Jag tror nämligen att den kan inspirera precis alla.

Jossan säger:
Det här kommer bli en grymt lång kommentar, det känner jag på mig, men så kan det ju bli ibland också.
     Det är lite svårt att börja den nu också, när jag har skrivit sådär, men jag kan väl gå rakt på sak då. Sluta inte snälla du. Jag är glad att du har bloggat lite nu, det känns verkligen jättebra. Kommer du ihåg på den tiden då du låg etta på den där aktiva-listan? Den tiden när utmaningarna flög hejvilt mellan bloggar och bloggar fortfarande var lite nytt och spännande och inte något som varenda en hade. På den tiden när ett blogginlägg kunde vara hur töntigt som helst (well, jag känner mig skapligt träffad) och alla älskade det och nu när man läser det så känner man sig så generad (hur kunde man?!) men samtidigt... det var fantastiskt då.
Kommer du ihåg på den tiden då utmaningarna började avta, det blev lite fler bloggar, men fortfarande inte alltför många? När DAGENS-listor was the shit och att publicera dem dagligen började bli ett måste.
Visst, våra bloggar är aningen mer genomtänkta nu. Lite kanske för att vi ha hängt med så länge? Vi var med på den tiden då att inte nämna H&M's senaste designsammarbete minst en gång om dagen var en synd och skam för bloggvärlden och vi har varit med på den tiden på bloggar skulle vara personliga, då de skulle vara ytliga, då de skulle vara djupa, då de skulle handla om allt och inget, och då de skulle inrikta sig på en sak... Vi har varit med om mycket.
Lägg märke till att jag skriver vi i den här texten, mycket pga att vi har hängt med ungefär lika länge. Sjukt hur länge vi faktiskt har bloggat egentligen.
Men ja, om vi går tillbaka lite till ämnet så vill jag hänvisa till texten under min profilbild. "Pratar för fort, tänker för mycket och påbörjar saker som aldrig avslutas." Min blogg är ett praktexempel på något sådant. Skillnaden på min blogg och allt annat jag inte avslutar är att de andra sakerna bara lägger jag ifrån mig och låter tiden gå. Bloggen har jag inte hjärta att lägga ifrån mig. Att uppdatera har blivit en drog. Som att läsa din blogg. Typ.
Så sluta inte! Visst att blogghypen är enorm just nu, men det är få som har hängt i lika länge och klarat sig lika länge som vi har gjort. Vad det beror på? Fråga mig inte. Kanske bara för att vi faktiskt har utvecklat våra bloggar i takt med att vi utvecklat oss själva. I takt med att vi blir mer säkra i oss själva växer våra bloggar fram också.
Eller, jag vet inte. Det jag ville säga med det här att vi har bloggat så länge och att jag aldrig avslutar någonting var väl att bästföre-datum kan slänga sig i väggen. Denna blogg har inget anser jag. Den är aldrig bäst före. Inte heller bäst efter. Den är bara bäst.
Vad jag ville säga med den här texten? Well, sluta bara inte är du bussig för bloggvärlden skulle inte riktigt vara densamma. Jag har alltid kunnat lita på dig och din blogg, och vill kunna göra det i all oändlighet också.

Det var väl det. ;) Puss!

(BÄST FÖRE?) Vad är hållbartiden på en blogg egentligen? Hur länge, skall man hålla på?

Jag älskar, att skriva, lägga upp bilder, kommunicera med er. Genom bloggen. Det är en konstig känsla, men en bra sådan. Jag älskar, att kunna gå tillbaka och bläddra i arkivet. Se: Inlägg som man tyckte om själv men inte trodde skulle bli någon hit bland andra, men som det blev ändå - här. Inlägg som ger en samma känsla när man ser det, som när man första gången lade upp det - här. Inlägg som får en att skämmas något evennerligt, varför skrev jag på det sättet? - här. Och inlägg där man verkligen försökte, i början. Man verkligen trodde. Här. Här. Här. Här.
     Då brukade jag inte vara nöjd för dagen, förrän jag hade postat minst 10 inlägg.

Den är säkerligen mer välgjord nu. Jag har kanske blivit, lite av en perektionist. Jag tycker inte om att lägga upp inlägg, som inte är absolut genomarbetade. Jag vill ha det rätt. Och jag vill, att alla läsare skall tycka om det.

Jag har  inte sådär jättemånga läsare. Men utan att fjäska, så är jag absolut övertygad om att jag har de bästa. För även om jag inte bloggar på flera dagar, så håller sig de där besökarna framme. Besökarstatistiken har en lägsta siffra, men den är inte i närheten av noll. Det håller mig kvar. Skall ni veta.

Erkännandet är att jag har funderat de senaste dagarna. Hur vet man när man skall sluta egentligen? Jag känner mig inte färdig. Som jag skrivit här ovan, så älskar jag de där sakerna med bloggen. Och det kan få mig så glad, att gå tillbaka till det där inlägget, och bara läsa igenom alla kommentarer. Jag var så nära att sluta.

Så skriver Jossan. Fantastiska, helt sjukt duktiga 15- åriga (!) Jossan en text bara om varför jag inte skall sluta. Grejen var, att jag hade skrivit till henne först av alla. Alla, alla. Att jag funderade på att sluta blogga. Det var en av er läsare, som jag berättade om det först för. Att jag funderade.

Och tänker man då ett steg längre, så tror jag att det kanske är det som berättar - att jag är inte färdig med bloggen ännu. När det är er jag frågar först. Och när ni svarar så jävla fort, innan jag ens hunnit blinka.

Så jag samlar mig. Och jag stannar. (Som ni.) Ville bara skriva ner alla tankar från de senaste dagarna när bloggen har stått så tom.

HUMAN RIGHTS. Jag vet varken hur jag skall börja, eller ens få plats med allt jag vill berätta på bara ett inlägg. För, en sak skall ni veta. Att tro att jag skulle ha tid ork eller ens fundera på att prioritera "dagens outfit- bilder" (som jag lovade innan rollspelet började), var ovanligt tidsoptimistiskt för att vara mig och ganska... omöjligt.

Vi hade fått höra så länge hur fantastiskt FN- rollspel var, så länge och så mycket att det blev lite svårt att tro det. Vi började arbeta med rollspelet redan innan jullovet. Valde länder. Jag, J och F valde the UK of Great Britain (vilket vi är extremt nöjda med), och därefter började faktaletande, talskrivande, resolutioner och policydokument spridas. Gemensamt röstade de klasser som skulle vara med i rollspelet fram att det var Mänskliga Rättigheter vi skulle diskutera. Ypperligt val, även där.

I alla fall. Jag har vart med om några alldeles fantastiska dagar. FN- rollspelet överrumplade mig totalt. Mig, och säkerligen flera. Vi har stått och skrikit i talarstolarna, försvarat saker vi egentligen inte står för och röstat hejvilt. Roligast var verkligen att stå och tala. Inför ibland ett hundra, ibland flera hundra människor.

En stor, stor händelse var när Jan Eliasson kom och pratade för oss igår. Läs om honom här. Verkligen alldeles fantastisk att lyssna på, så mycket som han har varit med om! Är oändligt imponerad av honom.

FN- rollspelet var engagerande, inspirerande, fartfyllt, extremt lärorikt (jag menar det) och framförallt - ruskigt roligt. Det gick alldeles för fort. Tre månader till tre dagar. Borta. Åh.

Chicas y chicos, jag länkar här nedan till olika sidor om vart jag har varit de senaste dagarna. Läs, läs, läs!
FN-möte - i Lerum: Göteborgs Posten
Kort bildspel: Göteborgs Posten
Bilder från Lerums Gymnasiums Hemsida
JM's sida om rollspelet: Läs om vad det är och så. I sidmenyn hittar ni de tidningar som kommit ut under tiden också. Läsvärt!