Otroligt nog, still alive
TIRED. Jag skall som sagt var inte sluta blogga, haha. Men okej, jag har haft svårt att hitta inspiration. Det har dock ingenting att göra med varför jag varit borta de senaste dagarna, jag har fortfarande idéer menar jag :P
I onsdags spydde jag för första gången på tio år. Kanske är sådär intressant för er att läsa om, men det var verkligen ingen kul grej. Och jag svär på att det är en upplevelse som skiljer sig till tusen mellan de som spyr just var 10:e år, och kanske 2 gånger per år. Jag har ingen matlust, är utmattad, snurrig. Och dessutom svimmade jag för första gången. Så det är därför jag inte vart vid bloggen. Har legat i soffan halvdöd, och planerar att snart återgå dit, tror jag. Känner jag.
Men, jag loggade in och möts av tidernas längsta kommentar, tror jag. Den mest inspirerande på år och dagar. Den mest peppande. Så jag måste säga tack, och även publicera den. Jag tror nämligen att den kan inspirera precis alla.
Jossan säger:
Det här kommer bli en grymt lång kommentar, det känner jag på mig, men så kan det ju bli ibland också.
Det är lite svårt att börja den nu också, när jag har skrivit sådär, men jag kan väl gå rakt på sak då. Sluta inte snälla du. Jag är glad att du har bloggat lite nu, det känns verkligen jättebra. Kommer du ihåg på den tiden då du låg etta på den där aktiva-listan? Den tiden när utmaningarna flög hejvilt mellan bloggar och bloggar fortfarande var lite nytt och spännande och inte något som varenda en hade. På den tiden när ett blogginlägg kunde vara hur töntigt som helst (well, jag känner mig skapligt träffad) och alla älskade det och nu när man läser det så känner man sig så generad (hur kunde man?!) men samtidigt... det var fantastiskt då.
Kommer du ihåg på den tiden då utmaningarna började avta, det blev lite fler bloggar, men fortfarande inte alltför många? När DAGENS-listor was the shit och att publicera dem dagligen började bli ett måste.
Visst, våra bloggar är aningen mer genomtänkta nu. Lite kanske för att vi ha hängt med så länge? Vi var med på den tiden då att inte nämna H&M's senaste designsammarbete minst en gång om dagen var en synd och skam för bloggvärlden och vi har varit med på den tiden på bloggar skulle vara personliga, då de skulle vara ytliga, då de skulle vara djupa, då de skulle handla om allt och inget, och då de skulle inrikta sig på en sak... Vi har varit med om mycket.
Lägg märke till att jag skriver vi i den här texten, mycket pga att vi har hängt med ungefär lika länge. Sjukt hur länge vi faktiskt har bloggat egentligen.
Men ja, om vi går tillbaka lite till ämnet så vill jag hänvisa till texten under min profilbild. "Pratar för fort, tänker för mycket och påbörjar saker som aldrig avslutas." Min blogg är ett praktexempel på något sådant. Skillnaden på min blogg och allt annat jag inte avslutar är att de andra sakerna bara lägger jag ifrån mig och låter tiden gå. Bloggen har jag inte hjärta att lägga ifrån mig. Att uppdatera har blivit en drog. Som att läsa din blogg. Typ.
Så sluta inte! Visst att blogghypen är enorm just nu, men det är få som har hängt i lika länge och klarat sig lika länge som vi har gjort. Vad det beror på? Fråga mig inte. Kanske bara för att vi faktiskt har utvecklat våra bloggar i takt med att vi utvecklat oss själva. I takt med att vi blir mer säkra i oss själva växer våra bloggar fram också.
Eller, jag vet inte. Det jag ville säga med det här att vi har bloggat så länge och att jag aldrig avslutar någonting var väl att bästföre-datum kan slänga sig i väggen. Denna blogg har inget anser jag. Den är aldrig bäst före. Inte heller bäst efter. Den är bara bäst.
Vad jag ville säga med den här texten? Well, sluta bara inte är du bussig för bloggvärlden skulle inte riktigt vara densamma. Jag har alltid kunnat lita på dig och din blogg, och vill kunna göra det i all oändlighet också.
Det var väl det. ;) Puss!
Kommentarer
Postat av: Jossan
:D
(vad glad jag blir)
Trackback
