Varning

"Skriva av mig" på gång. Spänningshuvudvärken från tandställningen stiger, min svenska går i alldeles för få R (som byts ut mot ÄJ), och trötthetsgraden är uppe på ca. 98%. De två sista är bara ren överskottsenergi, den som alltid är där. Dessutom är det så mycket runt omkring.
Hela det här bloggandet har blivit en stor del av mig.
Skrivandet har alltid vart en stor del av mig.
Jag minns när jag satt på dagis, var kanske 4 år.. Jag kom tidigt, och bara två tjejer hade kommit innan mig. De var fem år. De satt och övade alfabetet, och jag försökte hänga med jag också. De gick tillslut, jag satt kvar och forsatte öva. Man lär sig inte alfabetet över en dag. Nejnej. Mitt alfabet gick väl någonting i stil med M-D-A-C-N-K... osv, när jag väl lämnade det där bordet. Bokstäver och konsten att uttrycka sig skriftligt har ändå alltid varit min grej. När jag var 7 skrev jag min första berättelse om lilla skuttan, som plockade blommor med mormor och som fick en lillasyster. När jag var 9 kom min första tidning, och när jag var 12 den första tidningen där jag även fick till en liten redaktion och ett drygt dussin prenumeranter.
Jag slutade när jag blev 13½ ungefär. När jag slutade med den tidningen, började jag istället skriva dikter... Dikt-krampen tog vid och min novell-samling blev istället större. Nu i somras började jag blogga. Jag har alltid skrivit på något sätt är vad jag vill komma fram till.
Och nu bloggar jag inte alls mycket. Det går liksom i vågor. Ibland bloggar jag säkert så mycket så ni inte orkar läsa, och ibland så lite så ni blir trötta på mig på grund av det. Ledsen för det. Skärpning är på G.
Det är inte bara en grej som gör att jag bli såhär, hm. Kalla det förvirrad, det kallar jag det.( Förvirrad och arg, ledsen, dum.) Det är bara allt tillsammans som får mig sådan här, en stor mix av alltihop. Det är därför jag inte bloggar mycket heller. Jag blir somsagt arg på mig själv, och eftersom skrivandet som sagt är en del av mig (åh, nu blir jag tjatig) så smittar det av sig på allt jag skriver. Om jag skulle besöka en blogg med bara massa sura inlägg skulle inte jag bli speciellt glad i alla fall. Så det är bara därför det ibland blir dagar med ensamma inlägg. Korta.
Men jag kommer tillbaka, var så säker ;b

Jag tror (och nästan hoppas, för ert eget bästa) att det inte är någon som utsatt sig för denna avhandling om mina minnen, mitt tjatiga skrivande och resultaten av min huvudvärk. Jag behövde bara skriva av mig. Puh.
Later.

Kommentarer
Postat av: Jossan

Du får gärna blogga mera - detta är en utav mina favoritbloggar! :D


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar (reklam raderas direkt!):

Trackback