Beths Blogg

Puh, det är mycket nu. Jag orkar inte vara den svaga personen, så jag känner mig grymt rastlös nu. För jag vet inte vart jag skall ta vägen. Men anyway. Jag har aldrig lagt ut mina dikter på bloggen ännu, för det är ett steg längre in på min verklighet. Men, jag tänkte ändå lägga ut en ganska ny nu. Den är väl ganska svår att få grepp om antar jag, och jag behövde själv läsa den ett par gånger för att "se" den. Men jag lägger ut den ändå. För just nu vill jag det. (Och jag skulle uppskatta om sådana som tycker det är sjukt kul att kopiera andras saker och ting höll sina labbar borta från mina skriverier).

Allt är bara ljug och inbillning. Vi kom på det tillsammans, inte sant? 

Jag känner en hand i min

En värmande

Som kramar

Hårt.

 

Jag känner naglarna rispa mot min handflata,

Sådär som jag vet att bara en kan göra på hela jorden,

Och det kittlas,

Men det känns bra.

 

En trygg omfamning,

Med handen

Kvar i min.
Och det känns bra.

Fortfarande.

 

Sådan där kyla,

Där minusgraderna förstör och egentligen fryser ner allting till en stel och kall värld.

Händerna är botemedlet,

Vi kom på det tillsammans, inte sant?

 
Jag känner luften mot min handflata,

Som om någon blåser på fingerspetsarna,

Och lämnar handen,

ensam i världen.