Beths Blogg

Man faller så djupt in i de blå. Omringad av... vardag. Faller djupt. Det är då som man liksom slappnar av, släpper och inte kämpar emot. Man faller helt enkelt, bara. Så lugn har jag aldrig varit. Men hjärtat slår på. Slår dubbelt. Hoppar kanske, kanske över ett slag. Men, det är bara på grund av fallet. Ingen anledning att oroa sig. Djupare. Kittlas under fötterna när något oigenkänneligt möter tår, ben, mage. Omringar. Jag ser uppåt, därifrån jag föll. Ser ljuset lysa igenom. Oigenkänneliga kittlar mer och mer. Gör det jobbigt att slappna av, tillslut. Vill vika mig på mitten, vrida min kropp på sätt som i vanliga fall skulle vara... icke genomförbara. Men nu så.
     Jag står inte ut. Kan inte andas när jag skrattar och ler såhär. (Då fortsätter man ändå falla.)