Hur det gick när en tand skulle bort

Jag dog inte igår, men det kändes som om det var nära. Tandläkaren hade nya stolar som var helt puffiga, så när jag sjunk ner i dem så kändes det bra i typ en tusendels sekund. Men inte ens lite längre. Det första tandläkaren påpekade var att jag såg spänd ut. Att jag var spänd. Jag skakade så mycket att jag trodde mina ben skulle sparka ner någonting. Ingen mysig känsla.
Det enda positiva var väl att det inte gjorde så ont som jag hade trott, men allt annat var 100 gånger värre. Jag var verklige helspänd, det var hemskt. Och sedan sov jag inte världsbäst i natt, och så har jag mått illa sedan bedövningen släppte igårkväll. Så jag var helt enkelt hemma idag.

Men nu vet ni att jag lever. Ni slipper inte mig och mitt bloggande (;

Har läst färdigt
Fenixorden (är på sidan 122 eller något sånt i Halvblodsprinsen), och hade tänkt lägga ut en recension alldeles... nu.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar (reklam raderas direkt!):

Trackback